Irma & Oskar: Väckelse?!

Vi har fått det fantastiska uppdraget av Jesus att gå långt bort, till jordens yttersta gräns! För sex år sedan fick vi möjlighet att börja ett samarbete där vi tränar församlings- planterare.

En av de personer vi träffade var en man som då var drygt 30 år gammal. Han hade blivit frälst några månader tidigare.

Nu var han på träningsskolan vi undervisade på, och var en mycket ivrig student som sög i sig allt han fick höra, läsa och uppleva. Det var tydligt att han hade en dröm om att få se sin familj, sin by, ja, hela det område han kom ifrån, bli förändrat. Han var så ivrig att få berätta vad han upplevt i sitt eget liv att han inte kunde vänta tills den tvååriga utbildningen var slut. Han berättade för skolans ledning att han var tvungen att få tillåtelse att sluta i förväg. På skolan var man inte särskilt glada över detta och försökte att få honom på andra tankar, utan att lyckas.

 

 Så kom han hem till sin familj igen, efter att ha varit borta i flera år. Inga pengar hade han med sig till familjen, så frun var mycket upprörd och svärmor och svärfar var heller inte glada på svärsonen. Men han hade med sig något som var värt så mycket mer. Efter en vecka var frun, barnen, föräldrarna och några grannar frälsta. Dessa elva nyfrälsta var de första som någonsin tagit emot Jesus i detta område. Efter ett och ett halvt år hade skaran ökat till 600 personer som trodde på Jesus, hade blivit döpta, och nu var med i församlingen. Det var då vi mötte honom igen på ett bröllop som jag förrättade högt uppe i ett bergsområde, ca 24 timmars bussresa från hans hemby. Han berättade om det fantastiska arbete som denne vår brinnande (f.d.)bibelskolelev nu stod mitt uppe i. Vi var förstummade men glada över vad vi fick höra! (Det sägs ibland att evangeliet inte har så stor framgång i detta stängda och kristenfientliga land.)

I november (2014) var vi tillbaka på bibelskolan. Nu kom han igen för att lyssna och lära sig mer om ”tjänande ledarskap”. Det hade gått ett år och åtta månader sedan vi möttes på bröllopet… Efter två dagar av undervisning fick vi tillfälle att prata med honom igen. Vi frågade hur han hade det och hur arbetet hade utvecklas sedan vi senast pratade med varandra. Han berättade att han mådde bra och att församlingen nu består utav över 2000 personer. Han är tvungen att ha flera gudstjänster varje söndag eftersom alla inte får plats, och nya grupper har bildats i byarna runt omkring. (För att ta sig till dessa byar måste man använda kanoter, och inte bilar eller motorcyklar, eftersom det är det enklaste och mest praktiska sättet att ta sig fram i deltat). Han har nu 40 medarbetare som hjälper till i arbetet!

image2Frågan är vad som är nyckeln till denna lokala församlings planteringsframgångar? Som vi ser det är det först och främst att en person har mött Jesus personligen och fått sitt liv förvandlat, och att han sedan tar Jesus på orden, beslutar sig för att leva helt och fullt för Jesus, och att personen i fråga har en passion och kärlek för sina grannar – att de också skall få uppleva detsamma som han själv har gjort. Situationen i detta område är lite unik. Den unge evangelisten har en speciell gåva, och det är att be för sjuka, lama, blinda, döva och fattiga tills de blir friska, helade och upprättade. Han berättar att församlingen inte är känd som “kyrkan” i området utan att folket kallar den för “kliniken”. Den är omtalad som en plats för alla omöjliga fall – dit kommer cancersjuka då sjukvården inte har något mer att erbjuda, dit kommer de som lider av psykiska sjukdomar och de som är besatta av onda andar, för att få hjälp. De kristna ber och fastar tills ”patienten” blir frisk. Ibland sker undret med en gång, men i de flesta fall kan det ta en dag eller två. Ibland tar det upp till en vecka eller mer. De som blivit helade blir till ett vittnesbörd för sina anhöriga, som då börja tro på att Jesus lever.

Detta är bara ett utav alla vittnesbörd som berättar om vad som sker just nu i det arbete som vi varit med och startat, och nu står i. Vittnesbördet om Jesus måste predikas för alla folk och stammar. Det är vårt uppdrag och det skall vi göra fram till den dag då Jesus kommer tillbaka.

Tack för att vi får vara era missionärer! Tillsammans får vi vara med att sprida Guds rike till jordens yttersta gräns. Tillsammans gör vi det möjligt.

Mannen som pluggar i Tanzania 

Om någon frågade oss om ‘vi skulle vilja se Gud förvandla vår generation’ eller om ‘vi skulle vilja vara med och bygga Guds rike’ skulle vi nog alla svara ett solklart ‘JA!’ Frågan är bara, ‘Hur man gör man det?’ Hur lever man ett liv med Jesus i centrum mitt i vardagen i Göteborg som är fylld av skola, krav, familj, vänner och en och annan kopp kaffe? 

IMG_0527-0Andreas Malmberg bor vanligtvis i centrala Göteborg tillsammans med sin fru Victoria och dotter Amelia. Han har under många år funnits med i ungdomsarbetet i Smyrna, han har bl.a. varit ledare för en hemgrupp, lägerledare och ordförande för ungdomsrådet. Med tiden har han lämnat ungdomsarbetet och är istället aktiv i missionsgruppen medan han studerar. Nu har han sökt sig söderut för att skriva sin kandidatuppsats i Tanzania.
– Jag pluggar Offentlig Förvaltning på Förvaltningshögskolan i Göteborg. Ett program med inriktning på statsvetenskap och ekonomi. Jag har fått ett stipendium från Sida och jag skriver om religiösa organisationer som driver sjukhus i Tanzania. Många sjukhus drivs av katoliker, men jag inriktar mig på de två sjukhusen som drivs av pingst. Om hur sjukhusen fungerar och dess relation med myndigheterna. I många länder har missionärer fått betyda väldigt mycket. Det är bland annat därför som sjukhus i Tanzania drivs av kyrkor.

 IMG_0525-0

 Det är inte första gången som Andreas är i Tanzania. För några år sen var han där som PMU-praktikant: ett år som betydde mycket för honom i form av livserfarenhet och glada minnen.
– Ens vyer vidgades av att leva och bo i en annan kontext. Man utvecklas genom att vara i okända miljöer och andra kulturer, och förståelsen för andra sätt att leva ökar. Sen behöver man som praktikant inte ha stor erfarenhet. När jag var i Tanzania fick jag hjälpa till med det jag kunde lära mig och där det behövdes hjälp.

Något som Andreas betonar är att man som PMU-praktikant inte ska ha för stora förhoppningar på sig själv om att rädda världen, det leder oftast till besvikelse. 
–För att uträtta stordåd krävs det att man lägger ner väldigt mycket arbete under många år. Det räcker inte med att vara nere i 6-8 månader. Istället för att ha förväntningar på att man ska betyda mycket för andra, ska man ha förväntningar på att man själv kommer utvecklas, genom att bland annat träffa nya människor och se nya saker.

 IMG_0524-0

Andreas syn på mission har blivit mer och mer komplex sedan han satt sig in biståndsvärlden. Att nå ut med budskapet om Jesus på platser där behoven efter mat, vatten och sjukvård är som störst har svenska missionärer varit bra på. 
- Man kan se att i många länder har missionärer fått betyda väldigt mycket. Det är bland annat därför som sjukhus i Tanzania drivs av kyrkor.

En del som funderar på om de ska söka sig utåt på ett missionsuppdrag väntar ofta på att känna att det är en tydlig kallelse från Gud. Andreas menar dock att bara om man har en längtan efter att göra det, så ska man ta chansen.
– Jag har inte känt att jag har en kallelse. Men efter att jag var här och hälsade på i Tanzania för ett antal års sedan på semester fick jag upp intresset för landet och utvecklingsfrågor. Efter det ville jag åka hit och hjälpa till.

Om två månader är Andreas hemma hos sin familj igen, då är han klar med uppsatsen och ska ta sin kandidatexamen.

Mission kan se ut på många olika sätt. Vi är som tur är har Gud satt alla, oavsett om man är 13 eller 33, att vara på den plats där vi är. Man kan till exempel missionera medan man studerar som Andreas gör – både i Göteborg eller i Tanzania. Jesus säger att alla ska vara hans vittnen (Apg 1:8) här och nu och i hela världen. Vi vill dock skicka med att åka utomlands på ett utbytesår eller för att skriva en uppsats är ett utmärkt tillfälle att medvetet leva ut sin längtan efter att bygga Guds rike. I oss själva kan vi inte göra allt, men vi har Stor Gud som kan göra Stora saker.
 Frågan är: Är du villig att gå?

IMG_0499-0

#smyrnahjärtanepal

LISTEN UP PEOPLE!

Nepal är vårt ❤️-land! Som ni säkert redan vet så skakades Nepal av en våldsam jordbävning nu i helgen. Hundratusentals människor liv kommer aldrig bli detsamma. Hem och hus förstördes i en av regionens värsta jordbävningar på 80 år. Helt stört! En fruktansvärd tragedi och vi vill självklart vara med och hjälpa till! Inte minst eftersom detta är våra vänner och Smyrnas ❤️ bultar extra för detta land och folk.  

 Vi har fortfarande inte hört någonting från våra tjejer i flickhemmet men vi hoppas och ber att de mår bra! Vårt team (Alice och co.) kom hem bara en dryg vecka innan skalvet och vi är så tacksamma att de slapp undan denna katastrof. 

Var med och hjälp till genom att stödja UMNs (sjukt bra organisation som verkligen är där det behövs och gör skillnad) insatser:

Swisha NEPAL till 1235881644 eller Plusgiro 44080-0 (märk Jordbävning Nepal)

Håll utkik på vår blogg, Smyrna.se eller pmu.se for more info! 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Och framförallt – VAR MED OCH BE🙏

  

Irma och Oskar: Öppna dörrar!

Hej allihopa!Irma och Oskar

Vi skulle bara vilja dela lite om hur vi får vara med och tjäna Gud här där vi är! Vi är övertygade om att Gud ser till hela människan. Och hennes behov. Det är fantastiskt att få vara med i detta =)

Vi har så många öppna dörrar! Myndigheter vill inte sällan ha hjälp eller råd gällande diverse olika uppdrag, och då kontaktar de oss eller våra medarbetare och ber om samarbete. Inte ”trots att” vi är kristna, utan ”därför att” de tror att vi har något som de vill ha – det säger de ofta rent ut!
Så vi har fått vara med och träna t.ex. barnmorskor och AIDS -hälsoarbetare i bemötande och hur man praktiskt kan gå till väga för att nå in i olika folkgrupper. Vi har dessutom tränat nationella lärare, vårdnadshavare och studenter i ”relationskunskap”, och på skolor i olika delar av landet har våra medarbetare undervisat inte ”bara” i engelska utan också om värderingar, trafficking, osv. Eller som nu det senaste: lokala vattenreningsverk – hur får man ekonomi på det? När ett område börjar ta emot Jesus är det vanligt att man upplever även en sorts ”social” upprättelse, där man helt enkelt får ett nytt förhållningssätt och kan möta livet och utvecklas på olika områden.

That’s our God! Boom.Konst

Irma och Oskar är två av Smyrnas fantastiska missionärer! Vi följer dem och de människor som de får möta nu under våren! Irma och Oskar är inte deras riktiga namn och som ni kanske märker så berättar vi inte var i världen dom är för att skydda dem och de som de jobbar med. Men berättelserna som vi delar här under våren är naturligtvis sanna och visar nåt om Guds kärlek och vad den kan betyda och göra! Spännande!

Himalaya-äventyret avklarat! Check. 

På måndag morgon började vi vandringen från Gamgadhi till Shailla. Vid 11 avvek vi från stigen och började gå brant uppför (500 höjdmeter) – till Kumpha och badhuset. Solen gassade och det tog oss ~1,5 timmar att ta oss hela vägen upp. Väl framme blev vi, som vanligt, bjudna på bhaat dahl och chapati. Vi fick även varsitt glas buffelmjölk. Vid varje måltid säger vi att detta var det godaste hittills. Men detta VAR det godaste hittills. Vi fick även äran att prova badhuset (missförstå mig inte när jag säger badhus. Det är nämligen inget badhus utan snarare vad vi skulle kalla dusch). Extra välkommet då vi inte hade duschat på en vecka… 

 

Efter besöket i Kumpha var det dags att gå ner till stigen igen. Branten, som hade tagit 1 timme och 20 minuter att ta sig upp för, tog bara 30 minuter att ta sig ner för… 

 

Vi stannade i Shailla för att sova en natt. Där provade vi på ett spel som liknar Corona, dock utan pinnar. Nepaleserna spelade som om de aldrig hade gjort annat. När jag och Jakob skulle försöka blev vi inte ens utskrattade utan publiken runtomkring bara kollade förvånat på oss när vi inte kunde få i ringarna i hörnen.  

 

Kl 8 på tisdag morgon gick vi mot Mangri. Vandringen beräknades ta 2h, alltså snarare en lätt promenad i jämförelse med tidigare dagar. Vägen slutar med en ~300m stigning upp till Mangri. Varmt!  

 

Det som slår oss på vägen upp är de stora odlingsområderna. Hela sluttningarna är fulla av terrassodlingar. Häftigt!

Mangri är en mysig, relativt välorganiserad by. Det är små stenlagda gångar mellan de fint byggda husen. Många hus är nya och man ser att byn hela tiden växer.

Vi kommer till skolan mitt i byn och där står lärare, elever och viktiga gubbar från skolans ledning och välkomnar oss med sjalar och rododendron.  

 Alla blickar är på oss och vi blir behandlade som kungligheter. Sedan sitter vi tillsammans med skolans ledning samt lärare. Det gås igenom statistik och information om skolan. Vi får bl.a. reda på att 15% av eleverna på skolan är tjejer. En förbättrad siffra men fortfarande långt ifrån bra. Sammanlagt går det 500 elever på skolan som för övrigt är buddistisk (Buddha higher secondary school). Mötet håller på i 1,5-2h och avslutats med butter-tea. Mycketmycket speciellt. För att ge er en lite känsla för hur det smakar så kan jag berätta att det smakar skirat smör med mjölk. I ett obevakat ögonblick, vilket inte inträffar ofta, viskar jag ”nu” och byter kopp med Gunnar som har druckit upp sitt. Han verkar inte fatta att det är odrickbart. 

 

Vi går en rundtur i skolan. Lärarna berättar att en klass brukar vara så stor som 50-60 elever och det är ett under att man kan klämma in så många i klassrummen…

Efter rundturen blir det uppträdanden på skolgården. Det står stolar uppställda för oss mitt i den gassande solen på skolgården. Flickorna på skolan dansade för oss i 15-20 minuter och solen hann bränna på ganska rejält. Allt är mycket högtidligt. En typisk nepalesisk välkomstcermoni helt enkelt. 

 

Efter att ha ätit lunch bestående av dahl bhaat, överraskande nog, så gick vi genom byn för att besöka flickhostlet. Flickorna stod uppställda utanför och välkomnade oss med applåder och blomsterkransar. Vi gick runt och kollade in alla rummen för att sedan samlas i en gemensam sal på tredje våningen. Alla flickorna presenterade sig och kvinnan som bor tillsammans med flickorna uttryckte sin tacksamhet till oss och Smyrnakyrkan. Hon använde starka ord och sa att det kändes som att vi var deras ”guardians”. Vi hade också med oss en del gåvor. Med tanke på den långa resan var det inga stora grejer men ändå saker som vi tror och hoppas kan komma till användning, såsom tandborstar, tandkräm, hårband, hopprep, ficklampor, skrivblock, pennor och inte minst det fina tyget som barnen i söndagsskolan har målat och signerat. Nabbin, som jobbar för UMN, berättade senare att han tyckte att det var fantastiskt att barnen i Smyrna hade lagt så mycket tid på tyget och han tyckte det var väldigt fint att barnen bryr sig.  

 

Ute på balkongen blev det återigen buttertea och lite fotografering med oss och tjejerna. Sedna var vi tvungna att börja gå tillbaka till Shailla.  

 

Det var väldigt kul att få besöka tjejerna på hostlet och se hur bra de redan verkar ha det. Det saknas fortfarande lite grejer som hade underlättat för dem, t.ex. lampor i de gemensamma utrymmena, högre staket, ett större kök och en toalett i byggnaden så att de slipper gå ut om nätterna.

Be gärna för tjejerna på hostlet och för skolan. Be att fler tjejer ska få komma och gå i skolan. 

 

Nu har vi egentligen nått målet på resan och uppdraget är utfört. Nu börjar vi ta oss mot Katmandu så att vi hinner med planet som lyfter på onsdag nästa vecka 😉

Alice och Co. 

 

Himalaya-äventyret fortsätter!

Nu är vi äääääntligen i Gamgadhi, som är den största byn i Mugu-distriktet och vår utgångspunkt på denna resa. Egentligen ska det bara ta något dygn att ta sig hit men pga regn så var det omöjligt att ta sig fram på vägarna. Så nu, 2,5 dagars vandring senare, är vi framme. Och vilken hjälp vi har fått på vägen! Ibland har vi gått i timmar utan att vi har mött en enda människa men så fort vi har kommit till ett vägskäl och inte vetat vilken väg vi ska ta så har det mirakulöst dykt upp någon. Snacka om vägledning! 

 

Idag, söndag, bestämde vi oss för att ta en dag att tillbringa här i Gamgadhi. Kl 6.45 samlades vi i Billys rum och åt medhavd matsäck bestående av knäckebröd, skinkost och makrillfiléer. Godaste på länge!  

Bibelord på äggen. Superkul idé!

 

Sedan gick vi till en av de fyra kyrkorna som finns i Gamgadhi. Vi var med på deras Gudstjänst, Billy delade några väl valda ord och efteråt fick vi ägg, bröd och te av pastorn. Denna församling hade 40 medlemmar varav 21st har blivit döpta under de senaste två åren. Vissa av medlemmarna har två timmars vandring för att komma till kyrkan. Församlingen byggde kyrkan för tre år sedan med stenar som de själva har samlat. Pastorn och hans familj har offrat allt för denna församlingen och även marken som kyrkan finns på tillhör pastorns släkt. Vi blev mycket berörda av mötet med honom och församlingen.  

 

Senare besökte vi även en skola för döva. Det är tack vare UMN som denna skola existerar. Vi fick träffa 17 elever mellan sex och 15 år. Alla i samma klassrum. Eleverna bor oxå på skolan. Vi hade med oss lite gåvor såsom pennor, godis och kulor. Billy delade återigen några väldigt inspirerande ord som verkligen berörde barnen. Vi fick även träffa deras lärare. En kristen kvinna med benprotes. Hon har offrat hela sitt liv åt eleverna. Hon undervisar, bor, sover och äter tillsammans med alla 25 barnen på skolan. Vi var eniga om att hon nog kan ha varit den starkaste personen vi någonsin har träffat. Återigen ett mycket berörande möte.  

 

Imorgon bitti fortsätter vi resan och börjar vandringen mot Mangri och flickhemmet. Vi räknar med att vara tillbaka i Gamgadhi på onsdag kväll med massor av spännande grejer att uppdatera er på.   

Kyrkan, pastorn och hans familj.

Alice och Co. 

 

Alice in the Himalayas

Vilken start! Det började med 10 timmars lååååååång väntan i Istanbul, varav 4 var beräknade… Stämningen stiger snabbt när vi får reda på att vi ska få kompensation i form av mat. Sedan sjunker stämningen drastiskt igen när vi inser att maten är någon form av turkisk pizza med väldig mycket paprika och till detta yoghurt i samma konsistens som mjölk. Tänk fetaost-spad… ”En lite märklig kombination”, tyckte Billy.

thamel…

Väl i Katmandu tog vi en taxi till Thamel, Katmandus markand, och köpte det sista vi behöver inför vandringen. 

  

Vi gick upp tidigt onsdag morgon för att flyga inrikes till Nepalgunj för att sedan flyga vidare till Jumla. När vi kom till inrikesterminalen i Katmandu var det bara att hoppas att planen var i bättre skick än byggnaden… 

Inrikesterminalen

I Nepalgunj blev det, återigen, en lång väntan på planet. Vi svenskar har svårt att inse att nepaleser har en annan syn på tid. En timme behöver inte nödvändigtvis vara en timme… 

  

Det var med lite skräckblandad förtjusning som jag steg upp på den tveksamma trappan upp i planet som endast rymde 11 personer (inkl. piloter). Men det visade sig vara extremt värt för utsikten var fantastik! Nu kan man pricka av ”flyga mellan Himalayas många toppar” på bucket-listen.

Jumla. En liten by som ändå är tillräckligt stor för att ha en landningsbana. Som vanligt blir vi servade och får våra väskor transporterade till Hotel Snowland. Det springer lite råttor i väggen och det är såklart ingen värme i rummen MEN de har europeiska toaletter. Score!

  

Efter att ha promenerat runt i byn och fotat många nyfikna och pose-sugna barn får vi en guidad visning av sjukhuset längre upp i byn. Man blir lite förvånad över hur rent det är, förhållandevis, men vi kommer fram till att man själv nog inte skulle vilja bli inlagd…

  

Efter att ha ätit middag bestående av Dahl bat och även blivit lite extra bortskämda med kyckling går vi till våra rum. Imorgon sätter vi oss i en jeep för att åka så långt vi kan från Jumla till Gamgadhi. Att det snöade där uppe inatt gör att vi inte vet hur långt vi kommer med bil då vägen inte är en väg utan en vandringsled… Men vi är hoppfulla!

  

Vi vet inte hur det blir med internet där uppe. Det är ett under att det finns wi-fi här i Jumla. Annars hoppas jag kunna uppdatera om några dagar igen.

  

Utsikten från hotellet

  

Be gärna för oss!

Alice och Co.

Introducing: Irma and Oskar

The City

Hej:)
Vi bor på andra sidan jordklotet, i en av världens största huvudstäder. Det har vi gjort länge. Varför? Jo, vi vill berätta om vem Jesus är, särskilt för människor som aldrig hört talas om Honom förut. Självklart vill vi vara med och göra skillnad. Förändra världen. Dela med oss av kärleken från Gud till andra.

Vi jobbar på många olika sätt. Bland annat med att hjälpa tjejer som hamnat i prostitution eller utsatts för våld i nära relationer.

The Girl

Härom veckan träffade vi Honey för första gången. Hon är en jättesöt liten baby på sex veckor. Myndigheterna kontaktade ett av de projekt vi initierat när hon var nyfödd … Honey och hennes mamma hade ingenstans att ta vägen . Hennes mamma vara bara tolv när hon utnyttjades av en nära släkting och blev gravid. Efter förlossningen var hon inte välkommen hem igen. Klart de fick komma till oss!!! När Honey blir lite större tänker hennes mamma läsa färdigt grundskolan. Den drömmen vill vi hjälpa henne att förverkliga!

God bless!
Irma och Oskar

Irma och Oskar är två av Smyrnas missionärer! Vi kommer att få följa dem och de människor som de möter mer nu under våren! Irma och Oskar är inte deras riktiga namn och som ni kanske märker så berättar vi inte var i världen dom är för att skydda dem och de som de jobbar med. Men berättelserna som vi delar här under våren är naturligtvis sanna och visar nåt om Guds kärlek och vad den kan betyda och göra! Spännande!

Alice goes Himalaya! 

Vi är så otroligt taggade för att presentera vår nya ”gäst redaktör”! Hon är fantastisk and we couldn’t be more exited to follow her on her journey!

Hej!

Jag heter Alice. Jag är 16 år och går första året på LM Engströms Gymnasium. Nästa måndag åker jag och ett gäng gubbar från församlingen till Nepal och Mugu. Att vi ska till ett flickhem där tjejerna är i min ålder känns extra kul.

 

Min pappa var i Nepal 2011 och han kom hem med massa bilder och historier som fascinerade mig. Jag är väldigt samhällsintresserad och går den samhällsvetenskapliga linjen på gymnasiet. Jag älskar också människor och att lära känna nya kulturer. För exakt ett år sedan var jag i Indien och invigde skolan i Bhatwari som vi i Smyrna har varit med och samlat in pengar till. Det var en fantastik resa som verkligen gav mersmak!

 

På min skola beviljas nästan ingen ledighet och att jag, som behövde vara ledig i 7(!) skoldagar, skulle få ledigt kändes nästan som en omöjlighet. Vi var ett gäng som bad mycket för just detta och en vecka senare var ledighetslappen godkänd och påskriven. Vilket bönesvar! Därefter har det känts extra häftigt och meningsfullt att just jag ska få följa med.

 

Mina förhoppningar inför resan är att jag ska få lära mig mycket och få lära känna mycket nya människor. Jag hoppas att jag ska få nya perspektiv på livet och att jag får dricka mycket nepalesiskt te. Vi är ett skönt gäng som ska åka och jag ser verkligen fram emot att vandra i bergen med dem.

Ni får jättegärna följa vår resa på instagram —> smyrnamission

Peace!

 

Var jätte gärna med och be för Alice och co. nu när dom åker ut och besöker ett tufft och svårnått område. Extra kul är det att hon ska besöka flickhememet i Mugu som Äventyret (söndagsskolan i Smyrna) är med och stödjer!

Alice åker nu på måndag! Snart bär det av✈️

Jambo!

Vi har fått snacka lite med Amadeus och Jacqueline Ringbäck som just nu är ute i Tanzania!    Detta otroligt fina par är sedan länge välkända i hela församlingen. De har bland annat varit med mycket bland unga är aktiva i både musik livet och Second Hand. Amadeus är dessutom pastor i Smyrna i Mölnlycke!
Det är inte alltid lätt med kontakt när man ringer tvärs över kontinenter men via Skype och email fick vi med oss följande!

RingbäckarnaVilka är ni?
Vi är Amadeus &
Jacqueline Ringbäck och bor vanligtvis i Göteborg!

Vad är er mission? 
Vi har åkt ut som PMU praktikanter till Tanzania och jobbar där på en skola som. Vi undervisar som lärare och vi umgås med barnen efter skolan mer som ”kamratstödjare”  Utöver praktiken så engagerar vi oss i församlingsarbetet.

Vad är det bästa? Vad har varit det bästa eller det roligaste med att göra den här resan?
Att få umgås med barnen på skolan. Där känner vi att vi verkligen gör nytta och får bidra till deras utveckling

Vad är det värsta? Eller det svåraste, tråkigaste, mest jobbigt?
Kulturella skillnader som t.ex att barnaga är tillåtet och tillämpas på skolan.

Bästa/Bra tips på om man vill eller ska åka ut på en missionsresa:
Förbered dig väl, lär dig lite om landet, kulturen och språket. Ta med dig ett bra lager med svensk mat som du kommer sakna: kaviar, ost och godis har vi saknat mycket.

Äventyr!Har ni åkt ut tidigare i mission?
Detta är den första längre missionsresan som vi gjort. Tidigare har vi varit på en kortare resa till Makedonien och Serbien tillsammans. Jackie har varit i Rumänien och Slovakien med bibelskolan och teamträningsskolan.

Vad händer när ni kommer hem? Går ni tillbaka till det ”vanliga” och vad är i så fall det? Vad jobbar/studerar etc ni med?
Självklart blir det en omställning till vardagslivet, vi ska äta mycket mat som vi saknat och umgås med våra vänner och familj. Jackie kommer att söka jobb som lärare och Amadeus kommer att fortsätta sin pastorstjänst i pingstkyrkan i Mölnlycke.

I PMU-praktiken så ingår ett informationsuppdrag som innebär att vi båda ska hitta ett antal tillfällen att berätta om vad vi har fått vara med om i Tanzania och försöka ge en bild av hur Missions och biståndsarbete fungerar i praktiken. Förhoppningsvis kommer vi göra några intresserade att engagera sig mer i dessa frågor.

Var det som ni hade väntat er?Bible school!
Det är svårt att förvänta sig någonting alls när man reser ut som vi gjort. Det kan bli lite hur som helst. Men man kan nog säga att vi blev positivt överraskade över standarden på boende och mat. Vi hade förväntat oss enklare förhållanden utan rinnande vatten och el. Nu har vi till och med kunnat ”skypa” och ”whatsappa” hem till Sverige.

Vi blev också positivt överraskade över skolan som praktikplats, vi har känt att vi kunnat ha projekt att göra och att vi blivit uppmuntrade för det sättet vi valt att undervisa.

Ibland har vi känt att det har varit svårare att komma in i samhället än vad vi kanske trodde. Vi har lärt känna många nya människor fått många nya vänner men det tar lång tid att bygga djupa relationer. Man ska kanske inte förvänta sig att man blir en tanzanian på sex månader.

Jobbar ni mycket tillsammans eller i ett team?
Av naturliga skäl har vi jobbat mycket tillsammans, planerat lektioner tillsammans och undervisat tillsammans. Vi tror det är en fördel (nästan krav) att man inte åker ut själv utan med någon, helst någon man känner sen innan. Det är viktigt att kunna ventilera, dela tankar och frustrationer med någon som förstår hur man känner.

På skolan har vi givetvis varit en del av den existerande lärarkåren. Vi har haft ansvar för olika ämnen tillsammans med en Tanzaniansk lärare. Det har känts roligt (ibland utmanande) att få dela erfarenheter och åsikter med någon som ibland tänker helt olika.

Vi har också haft mycket hjälp av vår handelare (som också är rektor på skolan) på praktiken. Han har varit i sverige ett antal gånger och förstår oss lite bättre än vad andra lärare på skolan gör.

Skola!Efter denna resa vill ni åka ut på något sådant här igen?
Som det ser ut nu så kommer vi att stanna i Sverige och planerar för ett liv på hemmaplan, som missionsfält sett så behövs man ju mer hemma, i Tanzania är 40% av befolkningen kristna. Däremot så finns det oändliga behov när det gäller att få landet att komma på fötter.
I framtiden så kan det säkert hända att vi engagerar oss i något utlandsarbete.
Det är en sak som man får räkna med när man åker ut, man blir aldrig riktigt densamme. Vi tar med oss många minnen och många människor i våra hjärtan. 

Hur är det att bo i Tanzania som svensk?Livets vatten!
För det första så syns det väldigt tydligt att man inte kommer från landet. När man går ut på gatorna så ropas det ”mzungo” som betyder ”viting”. De flesta tanzanianer tror att vita människor har oändligt med pengar, vet inte hur många gånger vi har fått frågan om vi kan ge pengar. Är man i storstäderna (främst turistområdena) blir man hela tiden påflugen av försäljare och av personer som tigger pengar.

Många tanzanianer har också bilden av att svenskar (eller alla mzungos) är väl utbildade och kommer för att bidra. Lärarna på skolan ger gärna över sin lektion och tänker att vi kan undervisa om vad som helst och är experter på området. (lite överdrivet men dock.) På grund av att svenskar i stor hög grad varit med och byggt upp skolor, sjukhus och kyrkor så blir man väl omhändertagen.

Skulle kunna hålla på länge med liknande exempel men ger er bara dessa smakprov.